Protest Painting (The Gentlewoman no.11) 2017.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
Protest Painting (Fantastic Man no.20) 2016.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
Protest Painting (The Gentlewoman no.10) 2016.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
Protest Painting (Fantastic Man no.22) 2015.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
An ongoing series of paintings, each corresponding to a single magazine issue, and each painted layer representing a different fashion advertisement within that issue. I only paint adverts which conform to the universally sanctioned tasteful layout of centred photo (of which I paint only the outer edge), above a centred logo which will often have a smaller date and/or place name centred below that. Homogeneity homogeneity homogeneity.
Protest Painting (Fantastic Man no.22) 2015. Detail
Protest Painting (The Gentlewoman no.12) 2015. Detail
Protest Painting (Fantastic Man no.19) 2017.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
Protest Painting (Fantastic Man no.21) 2016.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
Protest Painting (Fantastic Man no.24) 2017.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
Protest Painting (The Gentlewoman no.12) 2015.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
Protest Painting (The Gentlewoman no.13) 2016.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
Protest Painting (Fantastic Man no.23) 2016.
Acrylic on canvas. 120 × 150cm
The exhibition Protest paintings, at Galleri Flach, Hälsingegatan 43, 113 31 Stockholm, Sweden January 2018
—
Text by Jan Åman
Det är en kulen afton i september. Jag skyndar mot Mariatorget för att träffa konstnären och formgivaren Harry Woodrow. Även om indiansommaren går mot sitt slut sätter vi oss ute, med varsitt glas vin.
Harry tycks både lite lättad och stressad över att vi sitter där. I juni föddes hans förstfödde son, Tony, tre månader för tidigt. Det har sedan dess inneburit ett liv på sjukhus för den lilla familjen. Den som följt Harry på Instagram har emellertid dag för dag kunna följa Harrys säregna observationer från sjukhusfönstren. Med en lika vänlig som intelligent humor lyckas han se det vi andra missar – genom en skylt, ett lastbilstak, en truck i gryningen.
Vi pratar om det märkliga liv han just nu lever, men tiden är knapp, Tony kallar, och jag vill bestämt höra Harrys egna ord om Protest paintings, de tio målningar som ska ställas ut på Galleri Flach.
Harry tittar på mig som om han inte riktigt tror jag menar allvar när jag ställer en så rak fråga, vi har aldrig riktigt pratat på det sättet, men han förstår och svarar:
– Jo, jag blev arg, på riktigt. När jag insåg att allt i vår värld var baserat på enformig likriktning fick jag nog. Målningarna är gjorda med en tydlig ilska.
Jag ber honom utveckla resonemanget, att berätta vad som ligger bakom målningarna.
– Jag gick igenom annonserna i nummer efter nummer i Fantastic Man, en tidskrift som intresserat mig och som ju fått många efterföljare. Ju mer jag tittade desto tydligare insåg jag att annonserna var klonade – de var alla, i princip, samma annons. Det var som om de styrts av ett övergripande, men outtalat, smaksystem.
Var och en av Harrys Protest paintings är just en sammanställning av annonserna i ett nummer i tidskriften Fantastic Man. Men med en viktig skillnad. Vi får inte se själva bilderna, bara de yttre kanterna, den yttre strukturen – och loggorna.
– När jag började ställa samman materialet framträdde en tydlig bild av vår tids konformism, av att smak och preferenser tydligt dras åt samma håll, att allt är väldigt likriktat. Det var nästan komiskt. Kanske hade mitt intresse för detta att göra med att jag nu bor i Stockholm, där alla är snabba på att snappa upp det nya, samtidigt!
Man skulle kunna tycka – i en tid av nazistdemonstrationer, Donald Trump, Kim Jong-Un och terrorhot – att annonserna i ett modemagasin inte borde vara så viktiga. Men Harry är, som sagt, observant. Han ser det vi andra inte ser. När annonserna i ett av världens mest stil- och attitydbildande modemagasin – det som sägs forma det ”nya” – bygger på konformitet spelar det faktiskt en viss roll.
– Det är annonser i ett sammanhang som sägs vara trendsättande. Men när jag började studera dem såg jag motsatsen.
Det är med andra ord inte bara Trumps, Åkessons eller Brexits väljare som är likriktade. Modets avant-garde är på samma sätt en klonad armé, om än i draperade i vackra fraser av mångfald och innovation. Därmed är vi alla del av samma armé. Detta trots att vi sägs leva i en interaktiv – och med tidens favoritord ”itirativ” – värld, där betydelser sägs växa fram i process.
Amos Oz, den store israeliske författaren, som borde få Nobelpris, skriver i essän Hur man botar en fanatiker – en essä vi alla borde läsa om och om igen i den tid som är nu – följande tänkvärda ord:
Likriktning och konformism, längtan efter att höra hemma någonstans och lusten att få alla andra att också göra det, kan mycket väl vara den mest spridda om än inte den farligaste formen av fanatism. Tänk på den underbara Monty Python-filmen Life of Brian, när Brian säger till den stora skaran av blivande lärljungar: ’Ni är alla individer!’ och massan ropar tillbaka: ’Vi är alla individer!’ utom en som med tunn röst fåraktigt säger: ’Inte jag’ och som blir nedtystad av alla de andra.
Ungefär så beskrev en gång Marcel Duchamp 1920-talets målare i Montmartre, de som stod i likadana ateljéer med likadana baskrar, vinglas och målade likadana individuella målningar. Ungefär så beskriver Harry Woodrow modevärlden. Jag frågar det oundvikliga, hur klarar han själv detta stålbad:
– Äh, vi är alla en del av det.
Harry Woodrow är observant. Han är en briljant formgivare och konstnär just på grund av att han inte är riktigt tillfreds med att vara en individ bland individer. De böcker han formgivit är tydliga, läsbara och funktionella, men där finns alltid en annan sida, ena sida som med subtil humor försiktigt stör och stökar till. Samma sak med Harrys konst. Protest paintings är vid första anblicken inget annat än vackra. De gör sig på vilken vägg som helst. De gör inte ett öga ont. De flirtar till och med med modevärlden. Men om man funderar en stund så skär de vackert och diskret rakt igenom den betydelseskapande delen av samhället, de tar Anna Wintour och Oliver Zahm på en resa genom varumärkenas förlovade och ack så kreativa land och frågar vad som egentligen driver oss.
Jag frågar Harry vad allt detta beror på:
– Jag vet inte, säger han och ler pillemariskt.
Harry vill så klart inte riktigt svara. Men vi kan väl anta att det handlar om ekonomiska krafters vilja bygga varumärken som spelar på vår idé om originalitet men i själva verket fastnar i att säkra marknadsandelar utan att ta risk. Det är en rätt drabbande bild av vår tid. Den andra sidan av populismen. Vi är alla där, i riskanalysernas förlovade tid.
När jag antecknade de första tankarna kring hur A house skulle tackla samma fenomen och inte fastna i ett designat varumärke, betonade jag närvaron av det hus och den inredning som redan stod där, istället för att uppfinna ett nytt och fräscht ”koncept”. Därför fick också borden bli prototyper, med akrylspegel som yta, för att vara säker på att de skulle åldras snabbt och sedan tas över av nya prototyper. Nu kommer som en skänk från ovan kom Harry Woodrows målningar.
Protest paintings är en precis blinking kring hur kreativa spjutspetsar alltid löper en risk risk att producera mild fanatism.
